Taggtrådspolitik är inte ansvar

Den svenska tillfälliga asyllagen är avsedd att stänga så många flyktingar som möjligt ute och avskräcka så många som möjligt från att komma hit. Officiellt kom den till för att råda bot på en ”systemkollaps” och ge myndigheterna ”andrum” att ”hinna bygga upp mottagarsystemen”. Samtidigt skulle den gälla i väntan på en gemensam asylpolitik för hela EU.

Den tillfälliga lagen möter mycket motstånd, men nu skulle vi behöva kanalisera det åt ett annat håll. I juli kom nämligen ett smakprov på den där gemensamma asylpolitiken: EU-kommissionens förslag till nya asyllagar. De nya asyllagarna är som den tillfälliga lagen, bara permanenta och för hela unionen. På EU-kommissionens hemsida kallas de ett steg på vägen mot en humanare, rättvisare och mer effektiv europeisk flyktingpolitik. Samtidigt är en av avsikterna att ”harmonisera” – läs ”likrikta”– de olika ländernas asylprocesser, ”thereby removing incentives for asylum shopping and secondary movements between Member States”. I svensk klartext: får du inte asyl i ett EU-land ska inget annat EU-land heller släppa in dig.

EUs gemensamma asylpolitik har en lång process framför sig. Lagförslagen ska gå några varv mellan EU-parlamentet och ministerrådet och modifieras på vägen. I den processen kan de bli både bättre och ännu värre. Så småningom kommer ett slutgiltigt förslag att läggas fram till ministerrådet, och eftersom fördragsändringar kommer att krävas är det konsensusbeslut som gäller.

I Sverige finns en stark opinion för öppna gränser och en generös asylpolitik, åtminstone jämfört med den taggtrådspolitik vi har i dag. Samtidigt har vi en regering som i högsta grad har varit med och drivit fram de förslag som EU-kommissionen vill göra till lag. Men taggtrådspolitikens motståndare finns i hela samhället och i nästan alla riksdagspartier, inte minst de två i regeringen. Därför borde det vara möjligt att få till och med Stefan Löfvens regering att säga nej till ett oacceptabelt förslag.