”Kvinnorna har fått ta den värsta smällen”

Det är någon slags vild fest. Musiken som spelas låter som en blandning mellan Frank Zappa och wienervals. Bredvid mig står en man som jag känner igen men inte kan placera. Han står och tittar ut över de dansande människorna. Knackar mig på armen och pekar på en snubbe.

– Snygg, är det enda han säger innan han med bestämda steg går fram till mannen.

Jag hör inte riktigt vad de säger.

– Ska vi ta ett nyp i nästa vers? är det enda jag kan urskilja.

Jan Hammarlund

Då fattar jag plötsligt. Sexualpolitiskt snack. Jag befinner mig i en sång av Jan Hammarlund från 1977. När jag hörde den första gången var jag sexton år och hade just kommit i kontakt med Kommunistisk ungdom, VPKs ungdomsförbund, där striden var intensiv mellan dem som hävdade att feminismen var onödig eftersom klassamhällets avskaffande automatiskt skulle befria kvinnan och dem som ansåg att patriarkatet var en alldeles egen struktur. Den samverkade med kapitalismen, men måste bekämpas på egen hand.

Jag vacklade i början. I vänstern fanns starka mansideal, som inte bara gjorde folk blinda för kvinnoförtrycket, utan också såg snett på människor med annan sexualitet än den gängse, heterosexuella. Med min uppväxt i en bruksort i Bergslagen var det lätt att dras med i den skeva manskulturen, men några feministiska kompisar fick mig snart att ändra åsikt. Och den där sången.

I en helikopter

Medan de i nästa vers håller på som bäst kommer Frank Baude plötsligt in, dåvarande ordförande i KPML(r), hårdföra stalinister med centrum i Göteborg.

– Vad i helvete sysslar ni med?! Borgaryngel! Bögjävlar! vrålar han.

Hammarlund försöker försvara sig när en helikopter kommer farande. När den landar stiger Aleksandra Kollontaj ut och skäller ut Baude. Han ska skita i vad de båda männen har för sig. Och förresten, vem tvättar hans kalsingar, vem sköter disken hemma hos honom?

Kollontaj är känd för att förespråka fri kärlek. Det är en sanning med modifikation. Hon trodde inte på lösa förbindelser i största allmänhet, utan snarare på att befria kärleken från olika former av förtryck och utnyttjande, vilket skulle kräva medvetna sociala program. Ibland kan hon läsas som att hon vill befria kvinnor från kärleken. ”Deras hjärtan måste stålsättas, deras vilja bepansras” skriver hon till och med.

Baude försvinner skamset från festen, Hammarlund och hans nya vän letar upp ett rum och kvar står jag med en ursinnig Kollontaj.

– Det där är ju beviset för att jag har rätt, säger hon. Det hjälper inte hur mycket kommunist en man säger sig vara, de patriarkala idealen sitter hårt. Och sexualförtrycket likaså.

– Det är inte alltid bättre nu, svarar jag. En hel del människor är lika kassa på att hålla fler än en sak i skallen, känner sig tvungna att förklara allt lidande med en faktor, helst en som passar in på dem själva.

– Självömkans perversion, mumlar hon. En småborgerlig reaktion som bara går ut på att slippa ta ansvar för att alla människor blir lidande i det kapitalistiska samhället.

Arbetarmakt

Kollontaj tillhörde Arbetaroppositionen i det sovjetiska kommunistpartiet efter revolutionen. De förespråkade en frihetlig ideologi, med krav på arbetarmakt, lika löner, decentralisering och fri utbildning och sjukvård. Gruppen slogs ner 1922 och Kollontaj hamnade i kylan. För att partiet skulle bli av med henne fick hon olika diplomatiska uppdrag, bland annat i Stockholm 1930–1945.

Hon sneglar åt mitt håll.

– Står du och drömmer?

Jag ler och nickar.

– Du brukar ju använda begreppet patrikapitalet, säger hon. Bra. Kapitalismen är byggd kring den traditionella familjen, de traditionella könsrollerna. Utan det borgerliga äktenskapet där kvinnor och barn är mannens ägodelar som oavlönade får sköta det reproduktiva arbetet skulle inte arbetaren kunna gå till jobbet och jobba tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan.

– Samtidigt är det inte den traditionella familjen, invänder jag. Det är fantasin om den riktiga familjen. Familjen i det förindustriella samhället såg ofta mycket annorlunda ut. Familjen var inte bara ett romantiskt projekt, utan ofta en produktionsgemenskap, där kvinnor kunde få både mer ansvar och mer makt än i ditt samhälle.

Kvinnorna tar smällen

Festen har lugnat ner sig. Några sista tappra gäster dansar tryckare utan musik. Några andra står i baren och försöker tjata till sig en sista drink, men bartendern verkar inte vilja lyssna.
– Ja, säger hon sakta. Industrikapitalismen var ett enormt slag mot kvinnors frihet. De arbetande kvinnorna. Borgerlighetens och adelns kvinnor förblev de drönare de varit under feodalismen. Ett vanligt missförstånd är att historien har handlat om att mänskligheten har blivit mer och mer effektiv. Sanningen är att allt fler jobbar allt mer. Och kvinnorna har fått ta den värsta smällen.

Jag nickar.

– Och inte blev det bättre i det socialistiska Sovjet, säger jag. Trodde du verkligen att det borgerliga äktenskapet skulle vittra bort efter revolutionen? Staten gjorde det ju inte.

– Det där är också ett missförstånd. I synnerhet borgerliga debattörer gillar att kalla länder som Sovjetunionen för kommunistiska. Det var de inte. En del styrdes inte ens av kommunistiska partier. Kommunismen var för oss ett framtida samhälle, utan stat, klasser och förtryck.

Jan Hammarlund kommer farande över dansgolvet med gitarren i högsta hugg. Aleksandra skrattar till och pekar.

– Jag gillar honom. Han gör bra sånger.

Fri kärlek?

Jan kliver upp så scenen och börjar spela. Sången vi redan befinner oss i.

– Många lever i dag i något slags fri kärlek, påpekar jag. Har du hört talas om de polyamorösa?

Hon nickar.

– Det kanske fungerar för några, men så länge som kapitalismen existerar är jag övertygad om att åtminstone de arbetande kvinnorna bara blir utnyttjade på ett nytt sätt. Att ersätta en instängd tvåsamhet med att befria männen från det lilla ansvar de har för familjen under kapitalismen är ingen bra lösning.

Jag försöker formulera en invändning. Även om jag tror att radikalfeminismen har många poänger har det postmoderna samhället på många sätt befriat kvinnor på ett sätt som socialismen aldrig förmådde. Rätten till arbete var en av hennes viktiga principer. I dag är det möjligt för kvinnor att vara självständiga på ett sätt som var svårt för hundra år sen. Men när jag väl ska formulera mig har Hammarlund börjat lira. Hans röst fyller hela lokalen. Jag ler och nynnar med, medan Aleksandra stiger in i sin helikopter från himmelen.

Här kan du läsa en del av vad Aleksandra Kollontaj skrev: www.marxists.org