Glöd · Under ytan

Grön väg runt striderna

Kan man uppnå makt genom att göra avkall på sina ideologiska grundvalar? En retorisk fråga? Tydligen inte för Miljöpartiets ledning, som gärna vill tro detta. Men hur är då det i resten av partiet? Med utgångspunkt i de sista avsnitten av sin bok Grön filosofi uppmärksammar Michael Moon Miljöpartiets problem med kompromisser, dels gentemot andra partier, dels internt på veckans Under ytan.

Sedan ett antal månader tillbaka har debatten inom Miljöpartiet kommit att huvudsakligen föras i ett fristående forum, Grön omstart, som finns på Facebook och numera som blogg. Det är öppet såväl för medlemmar som icke-medlemmar om de senare räknar sig som sympatisörer till partiets grundidéer. Initiativtagarna till Grön omstart säger sig inte ha bindningar till partiets ledning medan många personer med sådana kopplingar har uttryckt sig starkt kritiskt till initiativet.

 

Debatt på is

Anledningen till att det behövdes ett externt diskussionsforum är att partiet under en följd av år har släckt ned partiets samtliga kanaler för interndebatt, senast intranätforumet Gittan och tankesmedjan Cogito som har lagts på is. Denna utveckling hänger samman med att partiet länge dominerats av så kallade realister eller, med ett annat namn, gröna liberaler. Därför är det inte så konstigt att nästan alla tyngre debattinlägg kritiserar partiets nuvarande politik från radikala utgångspunkter.

Med tanke på allt vad som har hänt sedan partiet gick med i nuvarande regeringskoalition förefaller denna kritik ha visst berättigande. Kritikerna menar att det nuvarande ledarskapet har visat sig vara berett att överge grundläggande delar av den gröna ideologin för att bli accepterade som koalitionspartner av Socialdemokraterna. Bland alla eftergifter som partiledningen har gått med på – de förtjänar knappast att kallas kompromisser – brukar nämnas brunkolsförsäljningen, värdlandsavtalet med Nato och den allt mindre humana flyktingpolitiken. Allt detta har beslutats utan någon extrakongress och nästan utan interndebatt, vilket gör saken etter värre.

 

Två falanger

Men hur befogad denna kritik än är vill jag mana till eftertanke. Det är lätt att glömma i en tid då man på bred front enbart kritiserar partiledningens ”kompromissvilja” att partiet inte heller i sin ungdom kunde få gehör för sina ståndpunkter, än mindre att få igenom dem. Under de första åren stoltserade partiet med sina rötter i alternativrörelsen och det fanns många så kallade fundis representerade i partiledningen som också var med och påverkade partiets politik.

Här i denna artikel använder jag mig med viss reservation av den gängse uppdelningen av gröna i fundis (fundamentalister) och realos (realister).
Typiskt för den radikala falangen, fundis, har alltid varit att den var negativt inställd till kompromisser: Att kompromissa, menar de, är liktydigt med att överge sin ideologi. De blundar för det faktum att speciellt ett litet parti behöver brett stöd för att få igenom sina idéer. Därför är det ett kardinalfel att förneka nödvändigheten av att kunna samsas dels internt, dels över partigränser. Att reflexmässigt dra ett likhetstecken mellan att kompromissa och att frångå sin ideologi var, och är, ett säkert recept på att misslyckas inom politiken. Denna insikt tycks realisterna alltid ha haft och använt sig av. Här finner vi en viktig nyckel till att förstå partiets agerande på 90-talet och framåt.

 

Gyllene medelväg

Men om det är ohållbart att konsekvent vägra kompromissa i den praktiska politiken, ser vi i dag den katastrofala motsatsen: att kasta bort sin ideologi och jaga kortsiktiga taktiska lösningar. Vi har således två diametralt motsatta förhållningssätt, av vilka inget är framgångsrikt i längden. Detta är ett dilemma som återfinns i de flesta nutida idéburna partier – inte bara hos de gröna. Resultatet brukar vara detsamma, med ideliga fraktionsbildande och återkommande maktsvängningar.

Finns det då ingen gyllene medelväg där man söker kompromisser ibland och ibland står på sig? Kanske, men detta är lättare sagt än gjort. En sådan flexibilitet leder lika gärna till att partiet agerar vindflöjel. Det som behövs är en principiell lösning – om en sådan nu gives – men en lösning som bygger på i en fördjupad förståelse och en radikal omdefiniering av begreppet ideologi.

 

En grön praxis

Denna insikt ledde mig till att i boken Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Arkiv förlag, Lund, 2014) kritiskt granska delar av partiets bakomliggande ideologi och de problem som uppenbarligen finns när man ska gå från från ord till handling; från teori till praktik.

I boken och på andra platser talar jag i stället för fundis och realos om eko-modernister och ekologiska postmodernister, vilket säger mycket mer om vad det handlar om. Men än så länge har inte dessa begrepp blivit allmänt accepterade. I min bok har jag velat blåsa liv i ett gammalt marxistiskt begrepp från förra seklets Italien, nämligen praxis. Inom den kritiska traditionen (i motsats till den del som gör anspråk på att marxismen ska vara ett slags vetenskap) kom praxis att betyda den syntes eller förening av teori (= ideologi) och praktik som man borde eftersträva. Trots att teori och praktik är olika saker – ibland till och med varandras motsatser – är de enligt praxisbegreppet nödvändiga för varandra.

Denna målsättning innebär, å ena sidan, att en teori som inte går att applicera på det dagliga arbetet är värdelös och, å den andra, att varje försök till politiskt agerande utan en genomtänkt teoretisk förståelse blir att gå som på ett gungfly. Här krävs alltså något utöver oreflekterad common sense och definitivt mer än enkla slagord.

Men observera att jag inte förespråkar någon återgång till socialismens teoribygge i sin helhet! Marxism med sin 1800-tals-världsbild är en form av materialism som, även när den kvalificeras som dialektisk, konsekvent nedvärderar medvetandets och tankens betydelse. I en grön ideologi måste det vara annorlunda bland annat beroende på att dagens problem är så uppenbart skapade av människan, problem som märks inte minst i relationen människan – miljön.

Därför talar jag om grön praxis. Med detta menas att praxis inte bara betyder att teori och praktik hänger intimt samman, utan att de överlappar varandra i ett gemensamt fält bestående av våra olika bevekelsegrunder, som värderingar, drifter (även våra biologiska drifter) och ideal. Alla dessa är delar av såväl ens teoretiska förståelse som ens praktiska handlande och fungerar som en förmedlande länk mellan dem. Allt detta förklaras närmare i kapitel 10–12 i boken.

 

Annorlunda ingång

Att kompromissa är som att slå en kil mellan sin ideologiska övertygelse och sitt handlande. För fundamentalisten är detta djupt problematiskt eftersom han/hon uppfattar det som att man begår brott mot sin ideologi. För en ekologisk postmodernist innebär det snarare att tillämpa sin ideologi i situationer där man inte har den avgörande makten. En som insett betydelsen av denna skillnad är före detta språkröret Birger Schlaug, i ett inlägg på sin blogg: Kan man inte kompromissa har man inte i partipolitiken att göra

Att ersätta ett fundamentalistiskt synsätt med ekologisk postmodernistisk förståelse är en annorlunda ingång för att komma runt de eviga stridigheterna mellan fundis och realos. Därmed inte sagt att detta skulle lösa partiets alla problem, men det medför ett annat sätt se på hur dessa har uppstått.

I bästa fall kan det hjälpa oss att veta när man ska, respektive inte ska, kompromissa samt inse den vitala betydelsen som den gröna ideologin har för rörelsens och partiets framtid.