Ett år med SD-politik

På söndag är det ett år sedan den politiska uppgörelsen mellan MP, S, M, KD, C och L som ändrade den svenska flyktingpolitiken 180 grader. Fram till dess fanns det ett överväldigande stöd i opinionen för den, i ett europeiskt perspektiv, relativt öppna och generösa flyktingpolitiken som då gällde. En månad tidigare hade statsministern stått på ett överfullt Medborgarplatsen i Stockholm och klargjort att hans Europa inte bygger några murar. Samtidigt visste frivilliginsatserna för att hjälpa dem som kom hit inga gränser, en mobilisering för praktisk solidaritet uppstod som är svårt att hitta motsvarighet till i Sverige under de senaste 50 åren.

Men så kom den obehagliga svängningen mot brun politik och den politiska skalan försköts rejält. Plötsligt drev alla från Moderaterna till Miljöpartiet SD-politik. Tio veckor senare stängde regeringen Öresundsbron för alla som inte har en, enligt svenska regler, giltig id-handling. Permanenta uppehållstillstånd blev tillfälliga och återföreningar av familjer stoppades. Med det svängde också opinionen och i dag, ett drygt år senare, har vi nazister som öppet marscherar på gatorna, medborgargarden som ger sig på barn, bruna mobbar som hetsar mot flyktingarna (senast i Visby), flyktingförläggningar som brinner och den mest flyktingfientliga opinionen vi haft under de senaste 25 åren. Det är en förskräcklig utveckling, så hemsk att den är svår att ta till sig.

Regeringen har aldrig velat erkänna att de infört den invandringsbroms som SD i en hårt kritiserad reklamfilm före valet ställde mot ”pensionsbroms”. Istället talar de om en andningspaus. Det kan ju låta fint, men de berättar aldrig om hur flyktingarna ska kunna hålla andan under en så lång paus som det nu blivit.
Bromsen, a k a andningspausen, ska vara tillfällig har de lovat. Inte minst miljöpartistena i regeringen har upprepat det. Vi ska bara bygga upp mottagarkapaciteten, sedan ska vi återgå till den vanliga ordningen, har det hetat. Men i verkligheten läggs flyktingboende på flyktingboende ner eftersom så få kommer nu. Samtidigt som regeringen driver på för en hårdare harmonisering av flyktingpolitiken i EU, en harmonisering som mer eller mindre skulle göra Sveriges flyktingfientliga politik permanent.

Sverige för, tillsammans med Danmark, Norge, Tyskland och Österrike, diskussioner med EU-kommissionen om ifall gränskontrollerna ska vara kvar efter den 11 november. Flera ministrar, inklusive statsministern, har under senare tid sagt att regeringen håller på att väga för- och nackdelar med att ta bort kontrollerna. Ett tag såg det ut som ett litet ljus i det oändliga mörker som svensk flyktingpolitik blivit.

Men så i måndags hänger Löfven upp det på hur det går i Mosul.

– Det kan faktiskt bli en ny gigantisk flyktingström från Irak. Vi måste vara beredda på det. Och från regeringens sida har vi bestämt oss för att vi inte ska tillbaka till en sådan situation som vi hade i fjol höstas, säger han till Sydsvenskan.

Med andra ord, om behovet fortsätter att vara stort ska vi inte släppa in dem som behöver skydd. Men om behovet minskar, då kan vi vara solidariska och öppna dörren. Mer cyniskt blir det inte.

Ungern, Österrike, Grekland, Makedonien och Spanien har redan byggt Trumpliknande stängsel och murar mot syd och öst. Estland, Lettland, Ungern, Österrike, Bulgarien, Frankrike, Slovenien, Ukraina håller på. När antalet flyktingar som kommer har minskat tillräckligt mycket, då är Sverige möjligen beredda att ta bort våra egna gränskontroller och stängslet på Öresundsbron. Men först då.

Löfven ser dock ett problem med att ha kvar stängslet och id-krav vid Öresundsbron.

– Gränskontrollerna ställer ju till besvär för dem som pendlar. Det är besvärligt, säger han till Sydsvenskan.
Mer nationalistisk och urholkad blir aldrig den solidaritet som de två regeringspartierna säger sig stå för.