Three Miles Islands sista vittnen
Den första kärnkraftsolyckan som kablades ut över världen var Three Mile Island (TMI) utanför Harrisburg. Klas Lundström har besökt dem som inte glömmer den 29 mars 1979.
Hur många har dött, frågar sig TMI-offren. På kyrkogården i Middletown uppvisar en gran spår av mutationer. Foto: Klas Lundström
Det är länge sedan nu. Året var 1979 i slutet av mars och Jimmy Carter var USAs president. Våren började kika fram på allvar men föräldrar såg ändå till att klä barnen i en tjock tröja, utifall vintern skulle få för sig att hälsa på en sista gång. Det är länge sedan nu, den där dagen som förändrade en hel stad, en hel region, för alltid. Det kollektiva minnet uppvisar olika beskrivningar av vad som hände.
Det är mitt på dagen och sommaren 2015 börjar lida mot sitt slut. Inne på dinern intill Harrisburgs tågstation sitter ett gäng män och kvinnor och talar i munnen på varandra. Stamgästerna tycks få den haltande servitören att vilja försegla öronen med bomull. Samtalsämnen varierar och byts snabbare än de hinner dricka upp kaffet, läsken eller kranvattnet med smältande is. Den som hörs mest och högst är Steven Fritz, en kortväxt före detta yrkesmilitär som tar varje chans som ges för att skryta om sina resor till ”hemliga anläggningar” runtom i Europa.
– Klart vi var i Sverige en del, säger han.
Steven var dessutom stationerad på inhemska baser i den amerikanska västern; i Montana, Nebraska och South Dakota. Men han längtade alltid hem till Harrisburg. Till Pennsylvanias slitna delstatshuvudstad. En plats som blivit känd i världens historieböcker för den kärnkraftsolycka som ägde rum här. Eller hur var det nu?
– Det var ingen olycka, konstaterar Steven. Det var ju inget läckage. Folk behövde inte evakueras eller så. Det finns verkligen inte så mycket att prata om, jag förstår inte vad det är du vill veta.
”Inget hände …”
Steven Fritz var visserligen inte i Harrisburg vid tidpunkten för olyckan. Han var i Tyskland. Ändå redogör han nästan mekaniskt för vad som hände. Den officiella versionen är att energibolaget Metropolitan Edison miste kontrollen över TMIs reaktor 2 klockan 03.53 den 28 mars 1979. Risken för en härdsmälta var överhängande men personal fick situationen under kontroll, ytterst lite radioaktivitet läckte ut och det hela landade mest i ett stort ”nästan”.
Dåvarande president Jimmy Carters beställda kommission landade i slutsatsen att det inte fanns några skäl till att stoppa den andra rektorn, eller att med politiska medel tvinga fram ordentliga säkerhetsrutiner vid USAs övriga kärnkraftverk.
Steven Fritz skakar på huvudet på frågan ifall människor behövde evakueras.
– Gå till historieböckerna, säger han och börjar uppenbart tröttna på att tala om TMI-olyckan när det finns intressantare saker än en historisk parentes att tala om. Gå till historieböckerna, upprepar han. Där står allt du behöver veta. Och det är inte särskilt mycket. Inget hände …
Steven går tillbaka till sitt sällskap. Nästa ämne är gårdagens omgång baseboll.
Censurerad forskning
Tusentals evakuerades i TMI-olyckans spår. Men de fick mer eller mindre sköta allt själva. Dagarna efter olyckan, då allmänheten svävade i ett töcken av bristfällig och tillförlitlig information, påminde Harrisburg mer om en spökstad än ett delstatspolitiskt centrum. Cindy Folkers, strålnings- och hälsoexpert vid Beyond Nuclear, ifrågasätter den officiella versionen:
– Det går inte att fastställa hur mycket radioaktivitet som läckte ut. Hur kan de då påstå att små doser radioaktivitet läckte ut om mätarna gick sönder? Därtill visade myndigheters mätare av radioaktivitet märkligt nog helt andra siffror utanför kärnkraftverket än till exempel miljörörelsers. Så vem har rätt?
Mätning av strålning utanför kärnkraftverkets kontrollgräns under TMI-krisen 1979. Foto: Klas Lundström
Naturen och människors kroppar kan användas som mätinstrument för radioaktivitet, menar Cindy Folkers, men talar inför döva öron. Inte bara i Pennsylvania.
– Jag försökte bedriva forskning i och kring Fukushima efter olyckan, säger Cindy. Men jag fick inget tillstånd. Kärnkraftsindustrin är sällan villig att hjälpa till när deras intressen hotas. Det sätter större krav på att allmänheten ställer krav på myndigheter och energiindustrin.
Sjuka av stress?
Steve Wing, epidemiolog vid University of North Carolina, bedrev forskning i regionen intill den havererade reaktor 2 vid TMI åren efter olyckan.
– Vi fann spår av höga radioaktiva halter i naturen, säger han. Vi kunde även visa hur antalet cancerfall ökade efter olyckan i samhällen inom en radie av 15 kilometer från TMI.
Steve Wing skulle presentera sina fynd inför Carters beställda kommission – men förhindrades. Följden blev att forskarlagets fynd aldrig blev en del av det underlag som senare författade den officiella historiebeskrivningen. I stället har påträffade cancerfall i samhällen nära TMI förklarats vara konsekvenser av ”stress”. Att olyckans medföljande psykiska påfrestningar gjorde människor sjuka.
– Det var helt klart något allvarligare än stress som gjorde människor sjuka, invänder han. Det var höga halter av radioaktivitet, om det råder inga tvivel. Förutom våra fynd var vittnesmålen många som beskrev metallsmak i munnen, hudproblem eller kvinnor som fick plötsliga missfall.
Svårt att gå vidare
Mary Stamos beskriver metallsmaken i munnen, något hon aldrig upplevt tidigare. Nu kände hon det starkt, det var tidig morgon den 28 mars 1979, några timmar efter det att reaktor 2 hade börjat läcka ut radioaktivitet. Inom Mary händer allt fortfarande. När hon ligger på övervåningen och ska sova kan hon se ångmolnen från TMIs kyltorn stiga mot himlen på andra sidan fönstret. På så sätt påminns hon ständigt om olyckan. Att sälja och flytta är inget alternativ.
– Det är svårt att gå vidare när du inte erbjuds något avslut, säger Mary. Olyckan förstörde mitt liv.
Allt Mary tvingades uppleva i kärnkraftsolyckans spår – den kaosartade evakueringen, de bortopererade halsmandlarna, sonen som plötsligt tappade håret, grannar som dog i plötsliga cancersjukdomar – vägrar släppa taget. Hon kallar sig själv ett av de sista vittnena, de som vägrar låta myndigheterna ”komma undan med sin mörkläggning”. De spridda informationsskurarna – som fyra decennier efter olyckan förblir svåra att reda ut – började falla redan första dagen; då fick invånare i Harrisburg veta att allt var under kontroll. Några timmar senare lät det annorlunda och för att undvika total panik besökte Jimmy Carter själv TMI för att ge kärnkraftverkets personal sitt stöd. En vecka senare, när Mary återvände med familjen till Harrisburg, sades det att allt var över.
– Men det var egentligen då allt började, menar hon.
Mary Stamos visar upp bildbevis på kor med två huvuden och muterade växter. Foto: Klas Lundström
Sedan dess har hon samlat på sig dokument, egna prover och vittnesmål om mutationer i naturen, samt om märkliga sjukdomar och hur det egentligen stod till med reaktor 2 före olyckan.
– Min man arbetade med bygget av reaktorn och fick höra en hel del. Vi hade folk över på besök som berättade om bristerna i säkerhetsarbetet. De var så många att våra vänner sade att antagligen skulle allt gå åt helvete med TMI-2.
Energipolitik
Nu många år senare kämpar Mary och övriga TMI-offer som ännu inte flyttat därifrån för att få politisk och ekonomisk upprättelse. Men det blir inte lättare av att president Barack Obama har förklarat kärnkraften som en del av USAs energipolitiska portfölj, och ett alternativ till de fossila bränsle-
industrier som kol och olja, vilka väntas börja fasas ut de närmaste årtiondena.
– Energilobbyn har hur mycket pengar som helst, suckar Mary. De kan skjuta upp alla domstolsförsök i det oändliga. För oss med knappa resurser är det omöjligt att hålla takten.
I Marys hem finns böcker, dokument och rapporter om TMI. Hon lever ensam och på existensminimum. När tsunamin drog in över japanska Fukushima 2011 var hon ett av många TMI-offer som samlades i ett fackeltåg; de bad en bön för Fukushimas offer. Och för vad som skulle följa i den utsipprande radioaktivitetens spår. Olyckorna tycks aldrig vilja släppa taget om Mary: förra året dog hennes son i en bilolycka. Och fastän hon är 72 år med vacklande hälsa tvingas Mary arbeta heltid i en tidningskiosk för att överleva.
– Livet blev inte vad jag hade tänkt mig, medger hon. TMI-olyckan var startskottet för de sämre tiderna.
Plågande ovetskap
Regn har fallit hela dagen. Vindrutetorkarna arbetar för fullt så att Pattie Longnecker ska kunna se mer än en meter framför sig medan hon styr fordonet mot familjegården några mil utanför Harrisburg. Resan är inte lång, men fungerar likväl som en presentation av Pennsylvanias energipolitiska utveckling. Nya kraftverk och dammprojekt har byggts medan TMI, trots sin ålderdom, fortsätter att förse regionen med energi. Uranet kommer västerifrån, från Nebraska eller Wyoming.
– Hela tiden samma energipolitik, suckar Pattie. Regionen behöver miljövänliga alternativ.
Pattie är en pensionerad lärarinna som även arbetade med administrativa sysslor på Harrisburgs sjukhus. Liksom Mary Stamos talar hon om paniken och ovetskapen om läget, om myndigheternas tvära informationskast. Eftermälet. Bristen på sanning.
– Invånare som levt här i generationer och som nu drabbas av märkliga sjukdomar förtjänar bättre än att dö utan att få veta orsakerna till vad som verkligen hände vid TMI. Människor lever av jorden häromkring, är den förgiftad? Vi vet inte.
Uteblivet klassperspektiv
Familjenamnet Longnecker har funnits i trakterna sedan 1600-talet och Pattie själv är djupt rotad i det böljande landskapet. I källaren hänger en kopia av Pennsylvanias konstitution på väggen. Hon citerar en dikt av Walt Whitman, om modet att stå upp för det som är rätt och riktigt.
– Klassperspektivet glöms ofta USAs kärnkraftsdebatt, säger hon. Alla nya kärnkraftsprojekt som byggts eller planeras återfinns i fattiga områden. Det är ingen slump: sämre utbildade personer hyser mindre benägenhet att ifrågasätta makten, och vem lyssnar till dem i vilket fall som helst? Det är klart att det finns en tanke bakom alltsammans.
Det är också till Pattie, inte myndigheter, som otaliga kvinnor hört av sig genom åren. Med sina cancerbesked.
– Ja, det är till mig de ringer. De säger: ”Jag har nyss fått reda på att jag har cancer i bröstet eller livmodern, kan du tänka dig?” Deras första tanke, särskilt kvinnor i regionen, eller kvinnor som upplevt missfall, är att det måste bero på vad som hände vid TMI.
”Studera det förflutna”
Hade myndigheter erkänt att radioaktivitet läckt ut i skadliga mängder hade kanske den kvardröjande kollektiva sorgen som åläggs cancerdrabbade i anslutning till TMI kunnat dämpas. Men det finns inget intresse för det, menar Pattie.
– Vi ska bara glömma vad som hänt medan den officiella versionen, att inget allvarligt hände här våren 1979, tas för en sanning. När vi är borta kommer den här händelsen att vara en parentes i amerikansk historia. Och för att stoppa det måste sanningen fram och fler ta reda på vad de drabbade fick och får gå igenom här.
Utanför myndigheten National Archives and Records Administration i Washington DC skiner några ord i sten: ”Study the Past”. Studera det förflutna. Det är just vad TMI-olyckans sista vittnen skulle önska att fler än de själva behagade göra. Gärna myndigheterna.
Klas Lundström har granskat kärnkraftsolyckan vid Three Mile Island och USAs kärnkraftsindustri i reportageboken ”Inferno: USA:s resa från härdsmälta till kolrusch” (2015).
