Ta oppositionsrollen från SD
Efter en dryg månad till sjöss så kastas jag brutalt tillbaka till ”verkligheten”, som det brukar kallas. När jag lämnade redaktionen var sociala medier fulla med postningar som ”Äntligen semester!”, ”bara X dagar kvar till semester!”, ”Y veckor ledigt” och så vidare. Nu ser jag inte en enda med ”Äntligen tillbaka på jobbet” eller dylikt.
Istället fylls mina flöden med SDs senaste reklamkupp. En extremt lokalt placerad reklam som få i Sverige kan ha missat. Och jag kan återigen konstatera hur enormt kallt strategiskt SD spelar på känslor och utnyttjar motståndarna för att stärka de egna leden. Samtidigt som så många på andra sidan låter känslorna springa iväg istället för att använda den fakta och de argument som vi har på vår sida.
Missförstå mig rätt, jag tillhör inte dem som tycker att vi ska tiga ihjäl fascisterna och jag tycker det är strålande när folk tar saken i egna händer och river ner den rasistiska propagandan eller gör härliga adbusters av den. Både civil olydnad och humor är viktiga i kampen för ett bättre samhälle. Däremot tycker jag diskussionen till stor del hamnar helt galet och precis där SD vill ha den.
När vi en gång i tiden startade Stockholms fria tidning så tog vi fram tunnelbaneskyltar på djurrättstemat med bilder från slakt- och djurindustrin. De stoppades av SL med motiveringen att de kunde väcka anstöt hos resenärerna (till skillnad från blodiga biffar – en reklam från köttindustrin). Så vi körde en affisch med en platta över bilden och gick samtidigt ut med ett pressmeddelande om att vi hade blivit censurerade. Det gav mig möjlighet att prata om både tidningen och djurrätt i såväl radio som tv och tidningar. Och inte minst kunde vi odla underdogbilden av utmanaren som etablissemanget försökte stoppa. Även om vi förstås inte nådde i närheten av den uppmärksamhet som SDs kampanj fått, så nådde vi på det sättet betydligt fler än om vi fått sätta upp affischen med djurrättstemat. Så nästa gång vi skulle ha en kampanj i tunnelbanan så upprepade vi samma sak, med samma effekt.
Och det är precis det vi ser SD göra nu, den enda skillnaden är att SL inte satte stopp från början, utan antirasister fokuserade på SDs rätt att ha reklamen istället för att bemöta det sjuka budskapet i den. Gång på gång har SD i sina kampanjer provocerat motståndarna för att få en motreaktion som kan skapa en större sammanhållning och större sympati hos deras anhängare och potentiella anhängare. SDs egentliga budskap handlar inte om tiggarna utan att vissa saker inte får sägas och att det som de kallar sjuklövern på alla sätt försöker tysta ner den enda riktiga oppositionen. Deras budskap är att vi lever i en åsiktsdiktatur vilket bekräftas genom dessa diskussioner.
Och tyvärr spelar allt för många med i det spelet, inte bara vid deras välplanerade kampanjer utan hela tiden. Att SD är enda oppositionen bekräftas av övriga politikers sökande mot mitten. Tydligast förstås i Decemberöverenskommelsen, en för demokratin minst sagt generande uppgörelse som spelade SD rakt i händerna. Men framför allt för att SD har rätt i att alla de övriga partierna är pinsamt lika i sin politik och kommunikation.
Trots SDs framgång så vågar inget annat parti sticka ut. Trots att nästan alla jublar när semester är på gång och nästan ingen över att komma tillbaka till jobbet, vågar inget parti lämna den heliga arbetslinjen.
Trots att teknikutvecklingen har gett oss en otrolig möjlighet att minska arbetstiden så vågar inget parti ifrågasätta att vi slutade sänka arbetstiden på 70-talet.
Trots att klyftorna fortsätter att växa och några är äckligt rika medan alltför många har svårt att få ihop till det grundläggande vågar ingen prata verklig omfördelning. Trots att allt fler faller genom det lapptäcke till trygghetssystem som vi har, så lyfter inget parti upp det växande kravet på en heltäckande och villkorslös grundtrygghet i form av basinkomst.
Istället får folk falla igenom systemet och sedan serveras falska, enkla och rasistiska lösningar av SD.
Att SD sedan driver samma arbetslinje med hård repressaliepolitik som de andra spelar ingen roll. De visar på en annan bild, de driver sin fråga kompromisslöst och de agerar som en verklig opposition till det rådande.
Det är dags att bemöta SDs sjuka politik istället för att ifrågasätta deras rätt att finnas och föra ut den. Men framförallt är det dags för andra visioner än dagens gråa konsensuspolitik. Ett frihetligt, solidariskt och hållbart samhälle är så mycket vackrare och attraktivare än fascisternas förenklade lösningar. Dags för något parti att sticka ut och ta politiska poänger på andra alternativ än det gråa och bruna.
