Pengar i handen hjälper mest
Dagens Nyheter 11 september: ”Vi vill understryka att det finns alternativ till att ge till behövande i Sverige och istället stödja uppbyggnaden lokalt för utsatta människor i Rumänien och Bulgarien. En rad svenska organisationer, kyrkor och samfund bedriver verksamhet i ursprungsländerna. (….) De pengar som svenska folket vill avvara gör bäst nytta hos dessa organisationer.” Aftonbladet 13 september: ”Ett företag kan inte fungera från dag ett om det inte får en viss möjlighet att byggas upp. Det kommer att vara det som är grund för min försörjning framåt.”
Det första var en debattartikel undertecknad av Åsa Regnér, barn-, äldre- och jämställdhetsminister med samordningsansvar i regeringen för frågan om utsatta EU-medborgare samt Martin Valfridsson, nationell samordnare för utsatta EU-medborgare. Det andra var Fredrik Reinfeldt som berättade varför han tar ut fullt avgångsvederlag på 156 000 kronor per månad trots att han håller föreläsningar för 100 000 kr per tillfälle.
Det finns förstås massor att säga om de absurda ekonomiska skillnaderna. Men även om vi ett litet tag bortser från hur galet hög Reinfeldts ersättning är och hur lite andra har så finns det även en annan skillnad att fundera över. Reinfeldt, den främsta företrädaren för arbetslinjens alla piskor och villkorade ersättningar anses behöva en ovillkorad inkomst för att kunna bygga upp sitt postpolitikerliv.
Men när de som har det sämre ställt ska få hjälp att bygga upp sina liv tror staten inte på ovillkorade bidrag. Vi ska inte ge pengar till tiggarna direkt utan till organisationer som tar hand om och hjälper dem. De arbetslösa kan bara få pengar om de söker jobb som inte finns eller deltar i meningslösa sysselsättningsprogram. Allt för att paternalistiska instanser ska kunna styra att de stödbehövande agerar ”moraliskt rätt”.
Vad är det som gör att vi anser att de fattiga ständigt behöver förmyndare som styr deras liv? Varför har vi inte förtroendet för att de, precis som till exempel avgående politiker, styr sina liv bäst själva? I USA, Kanada, Brasilien, Namibia, Indien, Sydafrika, Mexiko och många fler länder där det testats har ovillkorade pengar direkt i fattigas händer (eller in på deras konton) visat sig vara den effektivaste fattigdomsbekämpningen. Det har minskat sjuktalen, fått fler barn att börja gå i skolan, minskat prostitutionen, minskat våldet, ökat jämställdheten, minskat olika former av missbruk och så vidare.
I början av 2000-talet fick ett antal amerikaner med psykiska funktionshinder 28 dollar i månaden att roa sig med. Det ingick i en studie som professor Larry Davidson utförde. De flesta i försöket mådde bättre, fick bättre självkänsla och högre livskvalitet – några av de viktigaste grunderna för ett bra liv. När den amerikanska biståndsorganisationen Give Directly startade sökte de efter den effektivaste metoden att ge bistånd till behövande. De samlade ihop data från hela världen och fann att pengar i handen till fattiga människor ger det bästa resultatet.
I Sverige ledde docent Alain Topor ett forskningsprojekt 2013, där personer med långvarig psykisk ohälsa fick 500 kronor extra i månaden. De fick göra vad de ville med pengarna och de behövde inte redovisa vad de hade gjort. Det visade sig att de 500 kronorna gjorde stor skillnad i deras liv – andelen som behövde sluten vård minskade med 30 procent på ett halvår.
Ett bidrag till hjälporganisationer gör ofta nytta, men pengar direkt till de behövande gör oftast mycket mer nytta. Det kan vara pengar i en tiggares mugg eller trygghetssystem utan krav på motprestation. Det är inget fel i att Fredrik Reinfeldt har en garanterad och villkorslös ersättning, även om en nolla mindre skulle lägga den på en lämpligare nivå. Problemet är att så många andra blir omyndigförklarade och utlämnas till statens, hjälporganisationernas och kyrkornas idéer om god omvårdnad bara för att de är ekonomiskt fattiga.
