Det giftiga spillets ingenmansland

Bargäster njuter av kubansk bolero och äter pizzor och dricker öl i centrala Lincoln, Nebraska, på 70-årsdagen av den amerikanska försvarsindustrins fällda atombomb över japanska Hiroshima sensommaren 1945. Lokalpressen har noterat årsdagen som en patriotisk seger saltad av lite civila offer på andra sidan havet. Att fällningen hade varit omöjlig utan de uppoffringar som den amerikanska västerns invånare och miljö tvingades till i framställandet av planetens första briserade atombomb nämns inte. Inte bara i Nebraskas lokalpress, utan i de flesta amerikanska medier, utelämnas teman som riskerar att kasta grus över bilden av vad som i det närmaste beskrivs som en ”fredshandling”. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki satte definitiv punktför andra världskriget, heter det i såväl ledarspalter som nyhetsartiklar, vilket understryker sanningshalten i tesen om att krigets militära segrare tillåts författa historien.

I USA har det historiska utsållandet inkluderat radioaktivt nedfall och avfall efter kärnvapenprov och alla insjuknade bönder och nybyggare som följde i dess spår. Eller varför en hel generation (”kärnvapengenerationen”) lärde sig frukta himlen och när som helst under dygnets alla timmar vara beredd på att stänga sina fönster och dörrar.

Radioaktivt avfall

I den amerikanska västern sitter minnet av USAs mytomspunna kärnvapenprogram djupt i folkmärgen. Programmet nådde sin peak mellan 1945 och 1962 men förblev i bruk fram till 1992 då det sista underjordiska kärnvapenprovet ägde rum i Nevada-
öknen.
I tider av svängningar inom USAs energipolitik har frågan om farliga rester åter blommat upp, åtminstone på lokala miljörörelsers dagordningar. Frågan om radioaktiva rester från kärnvapenanläggningar i delstater som Nevada, Colorado och New Mexico och den oklara hanteringen av avfall från landets civila kärnkraftsreaktorer har seglat upp som en knäckfråga för president Barack Obamas administration. Och allt i tider av ingångna kärnkraftsavtal med Iran och officiella visioner kring minskat beroende av kolkraft.

USA har tagit flera viktiga energipolitiska kliv under Barack Obamas presidentskap och klimatförändringar är numera en fastslagen sanning på Vita husets hemsida. Obamas ”Clean Power Plan”, sjösatt den 3 augusti, räknar att de kommande årens klimatförändringar kommer lamslå landets ekonomi. Endast torkarelaterade frågor väntas kosta staten 30 miljarder dollar. Målet att inom några decennier befria USA från kolberoendet och i stället tända lamporna med vindkraft och solenergi välkomnas av New York Times ledarsida som ”det viktigaste steget [Obamas] administration har tagit i kampen mot klimatförändringar”.

USAs äldsta miljörörelse

På ett fik i Lincoln fläktar miljölobbyisten Ken Winston bort sommarhettan med sin halmhatt. Som verksam för USAs äldsta miljörörelse Sierra Clubs lokalavdelning i Nebraska gläds han åt att äntligen ha en ledare i Vita huset som inser att klimatets allvars-
timma är slagen. Å andra sidan är han inte förvånad över att de politiska och ekonomiska makthavarna i hans egen delstat omgående uppmanade till kamp mot ”Clean Power Plan”.
– Det är svårt att bedriva en nationell klimatpolitik när olika delstater kan bete sig hur som helst, säger han och dricker av sitt kranvatten.

Hettan får alla att söka sig till skuggan, och i framtiden väntas ändrade 
klimatbeteenden slå hårt mot Nebraska, vars livlina är knuten till jordbruk och där tillgången på vatten är begränsad. 60 procent av delstatens energi utvinns från kol, 30 procent från kärnkraft och ytterst lite från förnybara alternativ. Som jurist i grunden har Ken följt utvecklingen inifrån rättssalar där energibolag, i det oändliga, dragit ut på förhandlingar om avtal och miljö-
riktlinjer. Nu ser han ett energipolitiskt klimat där bara den med starka dollarmuskler orkar hänga kvar i toppen.
– Det följer samma mönster, menar han. Överhöghet över både natur och människor. I går var det resterna av radioaktivitet av kärnvapenprogram och havererade kärnkraftverk. I dag är det utsläpp från kolkraftverk och förgiftad jord efter naturgasutvinning. Klimatnotan till våra barn blir allt dyrare.

Majsfälten är en viktig del av Nebraskas ekonomi. Foto: Klas Lundström

Gruvbolagens agenda

Det blir tydligt när miljörörelser försöker knuffa frågan om ekoskadligt avfall, som gruvbolag och kraftverk lämnar efter sig, upp på dagordningen. Fracking har etablerat sig på den amerikanska energimarknaden – och på världens börser. Och det har skett utan att direktiv gällande avfallet kommit på plats. Det handlar om förorenade vattenkällor och åkermarker spetsade med allehanda okända gifter som ingen egentligen har någon koll på.
– Kort sagt kostar det inte så mycket att skita ner, säger Ken Winston.

I USA är gruvbolag heller inte förpliktade att uppge vilka ingredienser deras ”frackingcocktails” innehåller, av konkurrensmässiga skäl, vilket ger myndigheten Environmental Protection Agency (EPA) en ytterst svår uppgift att söka spåra rätt på de miljöskadliga effekter som den kontroversiella metoden för att utvinna naturgas ger. Men det handlar i slutändan främst om politik, påminner Ken Winston.
– Varje delstat kan själva bestämma vilka direktiv som gäller för exempelvis fracking. Det har således medfört en utdragen kultur som ger energi- och gruvbolag känslan att det är de som sätter agendan.

Keystone XL – del 2

Ett exempel är det utdragna bygget av Keystone XL-pipelinen, som kanadensiska TransCanada vill bekosta och dra som ett vertikalt streck över den amerikanska kartan, från Kanada ner till Mexikanska golfen. Det kommer skapa jobb, utlovades det, men de miljömässiga konsekvenserna ansågs för digra och därför lade Obama in sitt veto mot projektet.
– Det har emellertid inte hindrat TransCanada från att ansöka en gång till, berättar Ken Winston. Och med en annan president 2016 kommer en ny klimatpolitik och då kanske Key-
stone XL släpps igenom. Och eftersom den dras genom Nebraska och genom ekologiskt bräckliga områden ser allt fler Keystone XL som en ödesfråga.

Nästa generation

I skrivande stund arbetar Ken och Sierra Club hårt med kampanjer som ska försöka övertyga de kolberoende och kolproducerande amerikanska delstaterna att de nya, hållbara jobben finns inom de förnybara energikällorna, främst sol och vind. Ken trär halmhatten över hjässan och förbereder sig för ännu ett möte om Nebraskas hållbara framtid.
– Det är ingen lätt uppgift att propagera för en framtid utan kolkraft i den amerikanska västern, där kol är så djupt invävd i vår ekonomi och vårt sätt att se på världen. Men som ett exempel satt jag en eftermiddag i min bil och skjutsade hem mina döttrar från skolan. De satt med sina mobiler och jag pratade lite högt, egentligen bara för mig själv, om vad jag gjort under dagen och varför det är viktigt att kämpa för en värld utan kolkraft. Då höjer yngsta tjejen, 14 år, plötsligt blicken från mobilen och utbrister: ”Du måste stoppa dem, pappa!”
Ken Winston möter sin dotters blick och svarar: ”Jag försöker verkligen.”
– Samma kväll började hon läsa på om klimatförändringar. Det gav mig hopp.

Energirevolution

Samtidigt som ett ton gruvslam läcker ut från en närliggande guldgruva och når bifloder till Coloradofloden, torkar Henry Red Cloud bort rinnande svett från pannan. Han bryr sig inte om att uppsöka skugga under den glödande augustisolen – tvärtom gläds han åt allt solsken som erbjuds honom och övriga 30 000 invånare i oglala-lakotafolkets reservat Pine Ridge, South Dakota.

På Henry Red Clouds familjegård planteras frön till en målmedveten energirevolution som i slutändan ämnar göra Pine Ridge oberoende av fossildrivna energialternativ före övriga USA.
– Det handlar om att inte sitta och vänta på att saker och ting förändras åt det bättre, menar Henry. Var och en bör bidra med vad de kan. Alla sätt räknas!

Det duger inte att vänta. Alla ska bidra med vad de kan och alla sätt räknas, säger Henry Red Cloud. Foto: Klas Lundström

På gården lapar solceller solsken medan ett grönsaksland erbjuder organiska grödor som alternativ till snabbmatsrestaurangernas snabbtåg till fetmarelaterade sjukdomar, vilka är vanliga i Pine Ridge. Vid sidan om energi- och matproduktion har Henry tillsammans med frivilliga och familjemedlemmar börjat producera bostäder av lera, byggmaterial som lämpar sig bättre än trä under präriens hårda vintrar.
– Husen som reservatborna erbjuds är ofta anfrätta av asbest och av skitdålig kvalitet, tillägger Henry.

Vatten, jord och sol

Projektet med det stolta namnet Lakota Solar Enterprises innebär en länk till lakotafolkets ursprungliga sätt att leva och se på Moder jord:
– Innan lakotas stängdes in på reservat och tvingades glömma våra levnadssätt använde vi oss av vatten, jord och sol på ett hållbart sätt, säger Henry. Nu gör vi Pine Ridge till pionjär för ett hållbart sätt att leva.

Men i jorden under Pine Ridge, någonstans och kanske överallt, lurar faror. Något Henry är medveten om. Pine Ridge angränsar till Nebraskas uranfält och i årtionden har läkare konstaterat att sjukdomar relaterade till förgiftat grundvatten är långt över rikssnittet i reservatet som också förblivit en av USAs fattigaste regioner.
– Vi är medvetna om allt som talar emot oss, men ju förr vi enas om att vända på skutan och sluta förgifta Moder Jord, desto bättre, konstaterar Henry.

Volontärer vallfärdar

Henry Red Cloud är släkting till den legendariske oglala-lakotaledaren Red Cloud, vilket kanske är en bidragande orsak till att han tar ansvaret för att låta grindarna stå öppna för omvärlden, som vallfärdar hit. På gården sliter män och kvinnor i alla åldrar från Minnesota, Wisconsin och New Jersey med att montera solceller och pumpa vatten för att vattna trädgårdslandet.

Volontärer vallfärdar till Lakota Solar Enterprises. Foto: Klas Lundström

En av dem är 17-åriga Mason Scher från New Jersey, som tillbringar några sommarlovsveckor på Pine Ridge tillsammans med sin bror som volontär.
– Många av mina vänner har frågat om jag stött på en massa galna indianer som är fulla och slåss, säger Mason, angående gemene amerikaners seglivade fördomar om USAs ursprungsfolk.

Mason är övertygad om att projekt som Lakota Solar Enterprises även kommer att behövas i USAs storstäder. Hon vill själv installera solceller i barndomshemmet i New Jersey:
– I storstäderna är vi så fastlåsta i vårt sätt att leva, vi lär snart inse att vi lever på lånade naturresurser.

”Vi har inget annat val”

Henry Red Cloud slår ut med armarna på frågan om hur pass mycket det egentligen går att påverka när ens tillvaro står och faller med externa omständigheter. I Pine Ridges fall handlar det om närliggande kol- och uranindustrier vars avfall påverkar utvecklingen på reservatet. Och i USAs fall återstår det att se hur pass vägledande president Obamas ”Clean Power Plan” kan bli, eller hur tandlös den riskerar att bli så länge inflytelserika gruvintressen tillåts påverka politiken.

Henry vet att det är lika sant att hans fickor är tomma på pengar som att klimatcyklerna beter sig allt mer oförutsägbart.
– Vi går framåt ändå, säger han. Med eller utan pengar. Vi har inget annat val.

Dela artikeln