De flesta är överens om att återvinning är framtiden. Men i dagens svenska avfallssystem står återvinningsutvecklingen stilla samtidigt som sopförbränningen ökar. En stor del av landets fjärrvärme produceras genom att man eldar upp värdefulla material.
Värmeverkets skorsten reser sig högt över den övriga bebyggelsen i industriområdet Boländerna i Uppsala. Inne i den stora byggnaden lyfter en tung järnklo upp fem ton sopor in i förbränningsugnen. Proceduren upprepas i stort sett dygnet runt i ett av landets största sopförbränningsverk.
– Vi förordar alltid materialåtervinning och minimering enligt den så kallade avfallstrappan. Det avfall som inte går att återvinna har vi möjlighet att på ett ansvarsfullt sätt producera el, värme och kyla av, till staden och våra kunder, säger Adrian Berg von Linde på Affärsutveckling Vattenfall AB Värme Sverige
I dag bränns ungefär 50 procent av allt hushållsavfall och mycket av det skulle kunna återvinnas istället. Avfall som i nuläget inte ska återvinnas är exempelvis blöjor och kuvert, men merparten av de brännbara soporna består av matavfall, som kunde ha blivit biogas och olika förpackningar som i sin tur kunde ha återvunnits. Trots alla fina ord om cirkulär ekonomi och Sverige som ett land i framkanten på miljöutvecklingen står den svenska avfallsåtervinningen i stort sett stilla och att de senaste årens satsningar på nya sopförbränningsanläggningar är en orsak till det är ingen vild gissning.
Ovanligt god affär
Att sopförbränning blivit en het marknad beror helt enkelt på att det är en ovanligt god affär för energiföretagen. Till skillnad från traditionell tillverkningsindustri, där man betalar för en råvara och av den producerar en produkt som säljs med vinst får de som eldar med sopor betalt i båda leden. Först tar man en avgift för att ta hand om soporna som ligger runt 500 kronor per ton och sedan får man betalt för värmen man producerar genom att elda upp dem.
– Jag skulle gärna också vilja ha ett företag där jag får betalt i båda ändar, varför skulle man inte vilja det? Först får man betalt för att ta emot materialet och sedan får man betalt för produkten man producerar. Ekonomiskt är det en mycket god affär, miljömässigt är det en dålig, säger Robert Falck, tidigare vd för återvinningsföretaget SRV och författare till boken Smarta sopor.
Att företagen vill tjäna pengar är förstås inte konstigt. Men man kan tycka att det borde finnas andra som värnar om miljöintressena, till exempel politiker på kommunal, landstings- och statlig nivå. Möjligen finns det några, men de flesta verkar lysa med sin frånvaro, åtminstone i den här frågan. Ett problem är förstås att flera av företagen som gör affärer på att bränna sopor är kommun- eller statligt ägda.
Importerade sopor
Istället för att motverka att återvinningsbara material går upp i rök i förbränningsanläggningarna subventionerar man förbränningen. 2010 togs den tidigare sopförbränningsskatten bort, vilket gjorde en redan god affär ännu bättre.
Sedan skatten togs bort har flera nya anläggningar tagits i bruk och kapaciteten har länge varit större än mängden brännbara sopor som produceras i Sverige. För att hålla igång verken och producera så mycket värme som behövs får man då importera sopor från andra länder. I Sverige importerar man bland annat sopor från Finland, Norge, Storbritannien och Irland.
I Sverige har man genom politiska åtgärder lyckats reducera avfallsdeponi, alltså att man bara lägger soporna på tipp, till ett minimum genom politiska styrmedel. År 2000 infördes en deponiskatt och sedan 2005 är det förbjudet att deponera både brännbart och organiskt avfall. I flera av länderna Sverige importerar sopor från är deponi fortfarande vanligt, vilket kan ses som ett argument för att det är lämpligt att vi i Sverige tar hand om deras avfallshantering. Robert Falck håller inte med.
– Givetvis är det helt fel att man importerar sopor från hela världen för att ta hand om dem här. Sopor ska inte brännas överhuvudtaget utan återvinnas. Och om de nu ändå bränns ska de självklart brännas i närområdet. Vi ska inte vara ett världssamvete när det kommer till sopor.
För att få lite mer klarhet i vad det egentligen är som bränns i de svenska avfallsanläggningarna går jag ner i soprummet i hyreshuset där jag bor och öppnar ett antal påsar. Innehållet består i första hand av matrester och förpackningar som glasflaskor, mjölkförpackningar och konservburkar. Det stämmer bra med plockanalyser som Avfall Sverige gjort och som visar att lite över 30 procent av innehållet i brännbartsoporna består av olika förpackningar. Lite över 30 procent består av det oklara ”Övrigt”, som inte är förpackningar, men som till stor del förmodligen skulle gå att återvinna. Det skulle även matavfallet, som enligt undersökningen står för cirka 28 procent.
”Ekonomiskt är det en mycket god affär, miljömässigt är det en dålig.”
Matavfall blir biogas
På Uppsala Vattens biogasanläggning på Kungsängen backar en avfallsbil fram till den ena av de två mottagningsfickorna och tippar ner påsarna med det organiska avfallet från olika hushåll i Uppsala. Den kväljande lukten är påträngande men verkar inte besvära de anställda som går omkring på anläggningen.
Nere i fickan river en påsrivare sönder plastpåsarna som skiljs av från innehållet i en trumsikt. Plasten pressas sedan ihop och skickas till förbränning medan matavfallet åker vidare. Inne i anläggningen sönderdelas avfallet och hygieniseras, det vill säga värms upp till 70 grader för att ta död på bakterier. Efter det rötas avfallet genom att mikroorganismer bryter ner det organiska materialet i frånvaro av syre. På det viset bildas biogas och biogödsel.
Den mesta av biogasen används till bränsle som Uppsalas biogasstadsbussar och en del av stadens taxibilar körs på. Av tio kilo matavfall produceras biogas som motsvarar en liter bensin.
– Det startade ju egentligen som ett sätt att få en bättre stadsmiljö i Uppsala. Genom att bussar och taxibilar körs på biogas får man ju ner partikelutsläppen och avgasnivåerna ordentligt i centrala Uppsala, säger Lennart Nordin, som är sektionschef för Uppsala Vattens biogasproduktion.
Biogödslet pumpas vidare till en tank och transporteras ut till lantbrukare runt omkring Uppsala.
– Ju mer som tas omhand ju bättre är det ju för miljön. Det här blir ett kretslopp där all koldioxid går runt. Till skillnad från när man använder fossila bränslen så tillför man ju ingen ny koldioxid med biogas, säger Lennart Nordin.
Biogasanläggningen på Kungsängen tar hand om 30 000 ton organiskt avfall per år. Cirka 14 000 ton kommer från Uppsalas hushåll och verksamheter som slakterier, restauranger och mataffärer. Resten kommer från andra kommuner. Av avfallet producerar man biogas motsvarande 8 000 liter bensin om dagen. Och ambitionen är att det ska öka. Det som kan sätta stopp för det är EU.
– Som det är nu är biogasen skattebefriad och den säljs till ett tio procent lägre pris än bensin, men nu vill EU att den ska skattas med samma koldioxidskatt som vanlig bensin och det vore ju ett dråpslag. Blir den rejält mycket dyrare än vanligt bränsle så kommer få privatbilister välja den, säger Lennart Nordin.
Undantaget gäller fram till 2020.
Mycket energi att vinna
Biogasproduktion ger alltså en bättre stadsmiljö och har fördelen att den inte tillför någon ny koldioxid i atmosfären. Men faktum kvarstår att bara ungefär en tiondel av energin som gått åt till att producera maten som blir biogas kommer till nytta i gasproduktionen. Att göra biogas av bananskal och kaffesump är jättebra, men att göra det av fullt ätbar mat, som ofta är fallet, är ingen vettig lösning.
Vid sortering av avfall är det istället förpackningarna som är värdefullast ur energisynpunkt. I topp ligger metall. När det kommer till stål och aluminium sparar man 80–90 procent energi på att återvinna jämfört med att utvinna nytt stål och aluminium ur malm. Vid återvinning av papper sparar man 70 procent energi, plaståtervinning sparar 62 procent och vid återvinning av glas sparas 20 procent.
”Borde förbjudas”
En soppåses normalvikt ligger antagligen någonstans runt fem kilo. Om den innehåller matavfall så kan den generera biogas motsvarande drygt en halv liter bensin. Hamnar samma kasse istället i brännbart ger den 1,5 kilowattimmar energi med ett värde på runt en krona. Båda alternativen är det som borde tas till i sista hand. Enligt Robert Falck krävs det stora förändringar för att få bukt med problemen.
– Det ser mörkt ut. Det krävs politisk beslutskraft i alla led. I kommuner, i landsting och i riksdagen och det verkar inte finnas mycket av det. Avfallshanteringen är vårt näst största miljöproblem. Det största är ju att vi eldar upp för mycket fossila bränslen, men det näst största är soporna. Här i Sverige borde man helt enkelt förbjuda värmeverken att elda avfall. Det ska självklart återvinnas, säger han.
Följer avfallstrappan
I Vattenfalls fjärrvärmeverk eldas 360 000 ton sopor upp varje år, av vilka merparten skulle ha kunnat återvinnas istället med olika grad av energi-
besparande. En del kritiker hävdar att de stora satsningarna på utbyggnad av sopförbränningsverken bromsar utvecklingen av återvinnandet av sopor, men det håller inte Adrian Berg von Linde med om.
– Vi tycker inte att vi bromsar utvecklingen av återvinnande av sopor. Vår grundinställning är i enlighet med den så kallade avfallstrappan, att det som går att materialåtervinna ska gå till materialåtervinning. Det finns i dag också incitament för ökad materialåtervinning eftersom vi tar betalt för att ta emot det brännbara avfallet och förpackningar tas emot utan avgift av förpackningsinsamlingen. Möjligtvis skulle man dessutom kunna fundera på om producenter från början kunde konstruera varor på ett sätt som gjorde det lättare att återvinna dem, men detta är en fråga för producenter och konsumenter.
”Genom att bussar och taxibilar körs på biogas får man ju ner partikelutsläppen och avgasnivåerna ordentligt i centrala Uppsala.”
Var ligger ansvaret?
Men trots den goda möjligheten att rädda en stor del av energin som gått åt till att tillverka förpackningarna så har återvinnandet stått i stort sett stilla i Sverige de senaste åren. Jag undrar var Adrian Berg von Linde anser att ansvaret ligger. Hos de styrande, företagen eller hos privatpersoner.
– Samtliga inblandade har ett ansvar, ytterst är detta en fråga om kunskap och ansvarstagande. Vi har med detta i våra guidningar av anläggningen, att vår plats i avfallskedjan är efter återanvändning och materialåtervinning. Vår verksamhet är av långsiktig natur och därför är det viktigt att hela kedjan fungerar, vi är stolta över att vara en kugge i maskineriet, säger han.
