2005 bildade den svenska affärsmannen Patrik Brinkmann gruvbolaget Wiking Mineral. Brinkmann, en mångmiljonär från Motala, står den europeiska extremhögern nära och har i Wiking skapat ett bolag som fått sverigedemokrater och gamla nazister att köpa gruvaktier som aldrig förr.
Ulrika Liljeberg, centerpartistiskt kommunalråd i Leksand, har ingen åsikt om att det är det kontroversiella gruvbolaget Wiking Mineral som fått tillstånd att provborra i kommunen. När det gäller invändningar menar Bergsstaten att myndigheten inte kan vägra tillstånd på grund av ett gruvbolags politiska förgreningar, utan endast ifall bolagen inte lever upp till tillståndskraven.
– Har man på något vis visat sig olämplig tidigare så får de inget tillstånd och vi kan också dra in tillstånd om de inte sköter sig under tiden. Men när vi säger att man inte sköter sig så har det med minerallagen att göra. Har man gjort någon annan förseelse, till exempel en fortkörning eller något annat straffbart, så har inte vi med det att göra, säger Åsa Persson, Bergsstaten, till P4 Dalarna.
Och samma sak gäller på andra platser runtom i Sverige där Wiking Mineral letar efter guld, zink, bly, silver och koppar. Wiking Mineral är ett bolag som tycks lida av ljusskygghet.
En postbox i Danderyd med nummer 91. Det är det närmaste en adress du kommer. (Den färske VDn Torgrim Svensson driver bolaget från sitt privata hus i Kramfors.) Ett telefonnummer står på Wikings hemsida, men ingen svarar. En mejladress, ingen lycka där heller. Det kanske handlar om diskretion? I så fall är Wiking ingen udda fågel längs de svenska gruvfälten. Att prospektera och utvinna ädelmetaller är inget som bolag gärna skyltar med.
Vad vi vet är att Wiking grundades 2005 av den 50-årige mångmiljonären Patrik Brinkmann från Motala. Bolaget kallar sig ett prospekterings- och gruvutvecklingsföretag med fokus på ”ädel- och basmetaller”. Enligt Mikael Färnbo, redaktör för tidskriften Expo, är Brinkmann (som lagt till adelsnamnet von Druffel-Egloffstein, och numera är bosatt i Berlin) ett intressant namn inom den europeiska extremhögern:
– Han var bland de första som sammanförde den antimuslimska ideologin med rasbiologin. Som affärsman har han pumpat in ansenliga summor som möjliggjort olika näringslivsprojekt.
Ett sådant projekt är Nordic Resources, dotterbolag till Wiking, och enligt egen utsago ”ett ledande svenskt exploateringsbolag av nickel”. På ekonomisidorna har bolaget emellertid inte gjort mycket väsen av sig. Desto mer ståhej har det varit kring bolagets vd, Daniel Friberg, men inte i egenskap av gruvkarl, utan som bokförläggare och samhällsdebattör på extremhögerkanten. Han var fram tills nyligen även vd för Wiking.
– I november 2015 användes Nordic Resources som front när konferensen ”Identitär idé” ordnades på Armémuseum i Stockholm, säger Mikael Färnbo.
Daniel Friberg invigningstalade vid konferensen, men temat var varken nickelprospektering, miljöskydd eller börsetablering, utan obevakade gränser och hotet mot den svenska rasen. ”Identitär idé” samlade en rad namn från den svenska extremhögern och inbjudna fascister från Frankrike.
Daniel Fribergs bloggportal Motpol anses officiellt som alltför extrem av Sverigedemokraterna. Tidigare vikarierande partiledaren Mattias Karlsson kallade Motpol för ”neofascistisk” – att synas där har legat till grund för uteslutningsärenden. Men Expressen avslöjade nyligen att Karlsson själv skrivit på sajten under påhittat namn. Samma namn användes även av Erik Almqvist, SD-riksdagsledamot fram tills ”järnrörsskandalen” tvingade honom att lämna partiet.
I januari avslöjade Expo att Almqvist investerat stora summor i Wiking Mineral, pengar han fick av SD när han lämnade partiet. Totalt äger Almqvist 600 000 aktier (2,5 procent av bolaget, enligt Expo) via det egna bolaget Mediakonsulterna Europa AB.
Erik Almqvist är inte ensam om att rusa med pengapåsen till Wiking Mineral. Andra personer som antingen genom aktieinnehav eller som upptagna i styrelsen har koppling till högerextrema partier och rörelser är Mikael Valtersson, Patrik Ehn, Daniel Rondslätt (samtliga uteslutna sverigedemokrater), och Björn Herstad (tidigare nationaldemokrat som numera driver bolaget Auctoritas, en av Wikings största delägare), som även är uppsatt som vice-VD.
På senare tid har Wiking Mineral börjat knyta till sig folk med gruverfarenhet. En sorts ”greenwash” av en brunpolitisk mötesplats? En som redan kommit och gått är Sven Otto Littorin. Den tidigare moderate arbetsmarknadsministern ingick i Wiking Minerals styrelse mellan 2012 och 2013. Under högstadiet var Littorin och Patrik Brinkmann skolkamrater. Till DN sade Littorin att han lämnade bolaget av två skäl: dels för att han var oense med huvudägarens strategi, dels blev han alltmer uppmärksam på huvudägarens ”politiska bagage”. För många, däribland Expo, återstod ändå många frågor.
– Hur han hamnade där förstår vi inte riktigt, säger Mikael Färnbo.
Enligt aktieboken hade Littorin även aktier i dotterbolaget Nordic Resources, som han även verkat som styrelseledamot för. Olönsamhet och brist på kapital är något som hela den internationella gruvbranschen brottas med. Lågkonjunktur och finansiell osäkerhet har fått stora aktörer som LKAB och Boliden att vackla och överge planerade projekt. Myndigheter kan som sagt inte vägra gruvbolag tillstånd av politiska orsaker; men i Vindfall, sydväst om Gävle, är det andra varningsklockor som hörs.
Vindfall intresserade tidigare Boliden. 2010 påbörjade Wiking prospektering av området och under julhelgen 2014 gav regeringen klartecken för utvinning av bly, koppar, silver och zink. Ännu återstår många frågetecken, framför allt kring finansiering och miljötillsyn. Invånarna ställs inför den eviga gruvekvationen: jobb eller miljö? Oron för det senare har fått många lokalbor att säga ifrån. En av dem är Ann Horn, ekonom och aktiv i Naturskyddsföreningen.
– Det som oroar mig mest är att gruvverksamhet är en kapitalintensiv verksamhet. Det tar lång tid från prospektering till att starta gruvdrift och börja tjäna pengar. Det kräver kapital, tid och uthållighet. Wiking är ett ungt bolag som ständigt söker pengar utifrån. De tycks inte ha de finansiella musklerna som krävs, säger hon.
Hennes primära oro är miljöperspektivet, vem som kommer och bryter är mindre intressant, oavsett vem som äger borren vore det inte värt priset. Gruvvattnet ska samlas i dammar i närheten av Storsjön och Gavleån. Vid läckage kan grundvattnet påverkas.
– Jag tror inte Wiking är kapabla att driva en gruva på ett seriöst sätt, säger Ann Horn. Det finns inte så mycket bevis på att de klarar det här. Inget track record, det känns oroväckande.
Det finns fog för oron: i höstas genomförde Wiking en nyemission som sköt till 2,4 miljoner till bolaget. Pengar behövdes bland annat för att ansöka om miljötillstånd. Rykten säger att mångmiljonären Patrik Brinkmann befinner sig i ekonomiska trångmål, vilket väcker frågor om Wiking Mineral och Nordic Resources framtid: som gruvaktörer på en osäker marknad eller som samlingspunkt för extremhögern?
Tyvärr vill inte personer med inblick i bolagen bidra med sina synpunkter och samhällsvisioner, men klart är att det politiska landskapet har förändrats sedan mitten av nollnolltalet då Brinkmann grundade bolagen. Då hade finanskrisen ännu inte brutit ut, Sverigedemokraterna var inte ett tvåsiffrigt riksdagsparti, miljontals irakier och syrier hade fortfarande hem att återvända till och den europeiska extremhögern hade inte det momentum som den har i dag.
Tvärtemot Wiking Mineral.
– Än så länge har de ju inte tjänat några pengar alls, säger Mikael Färnbo.
* * *
Fotnot: Syre har sökt Wiking Mineral, ordförande Gustaf Kugelberg, grundaren Patrik Brinkmann och Erik Almqvist utan framgång. Daniel Friberg mottog frågor om sin tid hos Wiking, men valde att inte svara.
